Det som på engelska ofta kallas crabgrass är inte en enda växt, utan ett vardagsnamn för flera arter inom släktet Digitaria. Dit hör bland annat Digitaria sanguinalis, som på svenska kan kallas fingerhirs eller blodhirs. Samtidigt tillhör det västafrikanska sädesslaget fonio, Digitaria exilis, samma släkte – och just här uppstår mycket av förvirringen på nätet.
Att fonio har odlats som mat i Västafrika betyder nämligen inte automatiskt att vilket Digitaria-gräs som helst från den egna gräsmattan bör plockas, kokas och drickas som hälsote.
Det finns heller inget bra stöd för de långtgående påståenden som ofta sprids om att vanligt fingerhirs skulle sänka blodsocker och kolesterol, stärka immunförsvaret eller fungera som behandling mot olika sjukdomar.
Vad är fingerhirs?
Digitaria är ett stort släkte inom gräsfamiljen. Flera arter är snabbväxande ettåriga gräs som trivs under varma förhållanden.
Digitaria sanguinalis förekommer som ogräs i odlingsmarker och andra störda miljöer och är internationellt känt som bland annat large crabgrass eller hairy crabgrass. Arten kan bli konkurrenskraftig i odling eftersom den snabbt tar upp ljus, vatten och näring.
De karakteristiska axen sitter ofta fingerlikt samlade från ungefär samma punkt, vilket också förklarar namnet fingerhirs.
Det viktigaste missförståndet: crabgrass är inte samma sak som fonio
När nätartiklar beskriver ”crabgrass” som ett uråldrigt och näringsrikt spannmål hänvisar de ofta, medvetet eller omedvetet, till andra arter i samma släkte.
Det mest kända exemplet är fonio (Digitaria exilis).
Fonio har odlats länge i Västafrika och fungerar där som ett traditionellt spannmål. FAO:s material beskriver fonio som ett etablerat livsmedel, och analyser visar att kornen huvudsakligen består av kolhydrater tillsammans med protein och olika mineraler.
Det är alltså en verklig matgröda.
Men det innebär inte att en okänd Digitaria-planta från en svensk trädgård är samma sak.
