José Mujica blev känd långt utanför Uruguays gränser för något ovanligt i den politiska världen: han levde enkelt trots att han innehade landets högsta ämbete. Medan andra statschefer förknippades med palats, stora bilkorteger och formella privilegier valde han ett liv som påminde mer om en jordbrukares vardag.
Han kallades ofta för ”världens fattigaste president”, men själv tyckte han inte att beskrivningen passade. För Mujica handlade fattigdom inte om att äga få saker, utan om att ständigt behöva mer.
Presidenten som valde bort palatset
José Mujica var Uruguays president mellan 2010 och 2015. Under sin tid vid makten valde han att inte bosätta sig i den officiella presidentbostaden.
I stället fortsatte han att bo på den enkla gård utanför Montevideo som han delade med sin hustru, senatorn och den tidigare gerillamedlemmen Lucía Topolansky.
Gården hade inga påkostade salar eller exklusiva bekvämligheter. Där fanns odlingar, enkla byggnader och ett vardagsliv långt från den bild som vanligtvis förknippas med en statschef.
För Mujica var detta inte ett tillfälligt PR-grepp. Det var en livsstil som han hade valt långt innan han blev president.
Gav bort större delen av sin presidentlön
Mujica uppgav att han skänkte omkring 90 procent av sin presidentlön till välgörenhet och sociala initiativ. Han behöll en mindre del som han ansåg räckte för hans och familjens vardagliga behov.
Pengarna gick bland annat till organisationer och projekt som stödde människor med små ekonomiska resurser.
Det var denna vana som gjorde att internationella medier började beskriva honom som världens fattigaste president. Själv såg han saken annorlunda.
Han menade att den verkligt fattige inte nödvändigtvis är den som äger lite, utan den som behöver konsumera allt mer och aldrig känner sig nöjd.
En gammal Volkswagen blev en global symbol
Ett av de mest uppmärksammade föremålen i Mujicas liv var hans ljusblå Volkswagen Beetle från 1980-talet.
Den gamla bilen blev nästan lika känd som presidenten själv. I stället för en exklusiv tjänstebil fortsatte han ofta att använda sitt enkla fordon, vilket förstärkte bilden av en ledare som levde nära vanliga människor.
Det rapporterades senare att han hade fått ett mycket högt bud på bilen. Mujica valde dock att behålla den. Bilen hade både praktiskt och personligt värde för honom och hade blivit en del av hans offentliga identitet.
För många blev den gamla Volkswagen ett tydligt motstycke till den status och lyx som ofta omger politisk makt.
