Den doftar ännu bättre efter att ha stått i solen! Se den första kommentaren.

Innan engångsblöjor blev vanliga använde de flesta familjer tygblöjor. De bestod ofta av enkla stycken bomullstyg som veks runt barnet, fästes med säkerhetsnålar och täcktes med gummi- eller plastbyxor för att minska läckage.

För tidigare generationer var tygblöjor inget särskilt miljöval eller en tillfällig trend. De var helt enkelt det vanligaste sättet att hålla små barn torra och rena. Samtidigt innebar de mycket arbete med sköljning, tvätt, torkning och vikning.

Så såg de klassiska tygblöjorna ut

De tidigaste modellerna var ofta fyrkantiga eller rektangulära tygstycken av bomull. De kallades ibland plana tygblöjor och kunde vikas på olika sätt beroende på barnets storlek och behov.

Senare blev förvikta tygblöjor vanliga. De hade flera lager tyg i mitten, där uppsugningsförmågan behövdes mest, och tunnare partier längs sidorna. Det gjorde dem enklare och snabbare att använda.

Vanliga delar i systemet var:

  • en absorberande tygblöja
  • säkerhetsnålar eller särskilda fästen
  • skyddsbyxor av gummi eller plast
  • extra tyginlägg för natten
  • en hink för använda blöjor

Skyddsbyxorna var inte absorberande. Deras uppgift var att hålla fukten kvar i blöjan och skydda barnets kläder och säng.

När användes tygblöjor mest?

Tygblöjor användes i stor omfattning under slutet av 1800-talet och under större delen av 1900-talet. Även efter att engångsblöjor började säljas fortsatte många familjer att använda tyg, särskilt eftersom engångsalternativen till en början var dyra och inte fanns överallt.

Under 1960- och 1970-talen började engångsblöjor bli allt vanligare i många länder. De sparade tid och gjorde det enklare att byta blöja på resor och utanför hemmet.

Övergången skedde dock gradvis. I många hushåll användes tygblöjor fortfarande långt senare, ibland i kombination med engångsblöjor vid särskilda tillfällen.

En stor del av vardagens tvättarbete

Tygblöjor behövde hanteras flera gånger om dagen. Efter användning sköljdes de ofta av och lades i en särskild blöjhink i väntan på tvätt.

Rutinen kunde bestå av att:

  1. skölja bort synliga rester
  2. lägga blöjorna i en hink
  3. tvätta eller koka dem
  4. skölja noggrant
  5. hänga dem på tork
  6. vika och förbereda dem för nästa användning

I hushåll utan moderna tvättmaskiner var detta ett tungt och tidskrävande arbete. Blöjorna kunde behöva gnuggas för hand, kokas i stora grytor och vridas ur innan de hängdes på tvättlinan.

För familjer med flera små barn blev blöjtvätten en nästan ständig del av vardagen.