Paul hade använt hennes namn
Under en period hade Pauls företag haft stora ekonomiska problem. Han försökte dölja skulderna och började flytta pengar mellan olika konton.
Ett av kontona stod i Jennifers namn eftersom det ursprungligen hade öppnats åt henne när hon var yngre.
Paul använde kontot utan hennes tillåtelse.
När Jennifer upptäckte det konfronterade hon honom. Hon hotade att berätta allt för mig och anmäla vad han hade gjort.
– Jag fick panik, sa han. Jag sa att ingen skulle tro henne.
– Och sedan anklagade du henne för att ha stulit pengarna?
Han såg ner.
– Ja.
Jag kände hur ilskan steg, men orden ville inte komma.
– Du lät mig tro att vår dotter hade svikit oss.
– Jag tänkte rätta till det.
– När?
Han svarade inte.
– Efter en vecka? Ett år? Efter att hon försvann?
– Jag visste inte hur jag skulle berätta.
– Så du lät bli.
Han hade vetat var hon fanns
Det värsta hade ännu inte kommit.
Paul erkände att Jennifer kontaktat honom ungefär ett år efter att hon lämnat hemmet. Hon befann sig då i en annan stad och bad honom att berätta sanningen för mig.
Han vägrade.
Han sa att en avslöjad ekonomisk skandal skulle kunna förstöra företaget och lämna oss utan hus eller besparingar.
Jennifer svarade att hon aldrig skulle återvända så länge han fortsatte ljuga.
Hon hade ändå skickat några meddelanden till mig. Men Paul hade haft tillgång till vårt gemensamma telefonabonnemang och kände till en del av kontakten.
– Stoppade du hennes meddelanden? frågade jag.
– Några av dem.
Jag reste mig så hastigt att stolen föll bakåt.
Hope började gråta.
Jag tog henne genast i famnen och försökte lugna henne, samtidigt som jag såg på mannen jag varit gift med i trettio år.
– Du tog fem år från oss.
– Jag vet.
– Nej. Du vet inte. Du kunde se mig sitta vid telefonen varje kväll. Du såg mig undra om hon var trygg.
– Jag skämdes.
– Din skam kostade mig min dotter.
Brevet innehöll en dold ledtråd
Myndigheterna kom senare samma förmiddag tillsammans med en sjuksköterska. Hope undersöktes och verkade må bra.
Jag visade brevet, jackan och korgen. De började försöka hitta Andy och Jennifer.
Eftersom jag var barnets biologiska mormor och namngavs i brevet fick Hope tillfälligt stanna hos mig medan situationen utreddes.
Paul packade en väska samma kväll och flyttade till ett hotell.
Jag kunde inte ha honom i huset.
När Hope somnat läste jag Andys brev igen. Längst ner stod en rad jag först inte hade förstått:
Titta där Jennifer alltid gömde sina viktigaste saker.
Jennifer hade som barn en liten trälåda i sitt gamla rum. Den såg ut som en bok och stod fortfarande i bokhyllan bland hennes gamla romaner.
Jag öppnade den.
Där låg ett USB-minne och ett vikt fotografi.
