”Var fick du den där jackan?”
Paul stod helt stilla i hallen.
– Var fick du den? frågade han.
– Den låg runt barnet.
Han såg på kuvertet i min hand.
– Har du läst brevet?
– Självklart har jag läst det.
Han blundade kort.
– Det borde du inte ha gjort.
Jag stirrade på honom.
– Ett barn lämnas utanför vårt hus i Jennifers jacka, och du säger att jag inte borde läsa brevet?
Paul gick långsamt fram till bordet.
– Marianne, det finns saker du inte känner till.
– Då är det dags att du berättar dem.
Han tittade mot Hope, som satt i mitt knä och lekte med en knapp på min blus.
Sedan sa han orden som fick hela mitt liv att förändras.
– Jennifer lämnade inte bara för att hon var arg på oss. Hon flydde från mig.
Den gamla konflikten var inte som jag hade trott
Jag kunde inte förstå vad han menade.
– Varför skulle hon fly från dig?
Paul satte sig mittemot mig.
– Minns du kvällen när hon försvann?
Det gjorde jag.
Jennifer hade varit nitton. Hon och Paul hade grälat bakom stängd dörr. När jag kom in stod hon med ryggsäcken packad.
Paul hade sagt att hon blivit upptäckt med att stjäla pengar från vårt gemensamma konto. Jennifer hade skrikit att han ljög och att jag aldrig lyssnade på henne.
Jag hade bett henne stanna tills vi kunde prata lugnt.
Hon lämnade ändå.
Efteråt visade Paul mig kontoutdrag med flera uttag. Han sa att hon hade tagit pengarna och sannolikt rest tillsammans med en pojkvän vi inte kände.
Jag hade trott honom.
Nu skakade han på huvudet.
– Det var inte Jennifer som tog pengarna.
