När jag var arton trodde jag att mitt liv skulle handla om studier, vänner och planer för framtiden. I stället blev mina dagar fyllda av nappflaskor, blöjor och sömnlösa nätter.
Mina nyfödda tvillingsystrar Ava och Ellen var bara några veckor gamla när vår mamma Lorraine försvann. Hon lämnade inget tydligt besked, ingen plan och inget löfte om att komma tillbaka.
Jag kunde ha låtit någon annan ta över ansvaret. Många tyckte att det hade varit det mest förnuftiga.
Men varje gång jag såg flickorna sova bredvid varandra visste jag att jag inte kunde överge dem också.
Så jag lade mina egna planer åt sidan och byggde ett hem åt oss tre.
Tretton år senare stod Lorraine plötsligt utanför vår dörr och sa att hon ville ha sina döttrar tillbaka.
Det här är en fiktiv berättelse om ansvar, förlåtelse och frågan om vad som egentligen gör någon till en förälder.
Jag blev vuxen över en natt
Före tvillingarnas födelse hade jag planerat att studera medicin. Jag hade bra betyg och drömde om att en dag arbeta som kirurg.
Men vår familj hade aldrig varit stabil.
Lorraine kunde vara varm och kärleksfull ena dagen och fullständigt frånvarande nästa. Hon lovade ofta att saker skulle bli bättre, men löftena följdes sällan av verkliga förändringar.
När Ava och Ellen föddes trodde jag ändå att något kanske skulle förändras i henne. Under de första veckorna verkade hon närvarande och stolt.
Sedan började hon försvinna längre stunder.
En morgon vaknade jag av att båda barnen grät. Lorriaines sovrum var tomt. Hennes kläder, dokument och en mindre resväska var borta.
På köksbordet låg en kort lapp:
Jag klarar inte detta. Förlåt.
Det var allt.
Jag hade ingen aning om vad jag gjorde
De första dagarna var ett kaos.
Jag visste inte hur ofta spädbarn skulle äta, hur man höll reda på två olika sovrutiner eller hur man lugnade båda när de grät samtidigt.
Jag ringde sjukvårdsrådgivningen, läste allt jag kunde och tog emot hjälp från en äldre granne som visade mig hur man badade ett spädbarn utan att själv bli panikslagen.
Socialtjänsten blev inkopplad och situationen utreddes.
Jag var myndig, men mycket ung. Ingen tog för givet att jag kunde eller borde bli flickornas vårdnadshavare.
Jag fick svara på frågor om ekonomi, boende och framtidsplaner. Jag deltog i möten som jag knappt förstod och skrev under dokument som kändes alldeles för stora för mitt liv.
Flera personer föreslog en fosterfamilj.
Jag förstod deras oro, men varje gång tanken på att flickorna skulle skiljas från mig kom upp blev jag fast besluten.
– De har redan blivit lämnade en gång, sa jag. Jag vill inte att de ska känna att hela familjen försvann.
Drömmen om läkarutbildningen fick vänta
Jag tackade nej till utbildningsplatsen jag hade kämpat för.
Det var ett av de svåraste besluten jag fattade.
I stället började jag arbeta på ett lager under kvällar och helger. En pensionerad granne hjälpte mig några timmar åt gången, och senare fick flickorna plats i förskola.
Pengarna räckte sällan långt.
Jag lärde mig att planera varje inköp, laga stora portioner och laga trasiga kläder i stället för att köpa nytt.
Vi hade inte mycket, men flickorna hade vad de behövde.
Vår lägenhet var liten. Spjälsängarna stod först i mitt sovrum och senare delade systrarna ett rum där väggarna täcktes av teckningar och självlysande stjärnor.
De började kalla mig ”Bubba” innan de kunde uttala mitt namn ordentligt.
Namnet fastnade.
Våra små traditioner blev ett slags trygghet
Jag kunde inte ge Ava och Ellen ett perfekt liv, men jag kunde göra vardagen förutsägbar.
På fredagar gjorde vi hemmagjord pizza. På söndagar gick vi till biblioteket och valde böcker för veckan.
När någon var sjuk byggde vi ett tält av filtar i vardagsrummet.
Varje födelsedag skrev jag ett brev till var och en av dem om vad som hänt under året. Jag sparade breven i två lådor som de skulle få när de blev vuxna.
Ava var nyfiken, snabb i repliken och alltid redo att prova något nytt.
Ellen var eftertänksam och lade märke till sådant andra missade. Hon kunde sitta länge med en bok och mindes nästan varje detalj hon läste.
De var lika till utseendet men helt olika som personer.
Jag älskade att se dem växa.
Samtidigt bar jag på en ständig rädsla: att Lorraine en dag skulle komma tillbaka och kräva en plats i deras liv.
